Häromdagen skrev Birgitta Wistrand och Jenny Sonesson en insändare där de kritiserar Timbros ställningstaganden i jämställdshetsfrågor, eller närmare bestämt den nya skriften "Myten om det andra könet"
Författarna tycker att det är bagatelliserande att jämföra situationen i Sverige med situationen i andra länder och hävda att det står ganska bra till. Personligen kan jag tycka att det är vettigt att göra en jämförelse för att veta hur vi ligger till. Jag misstänker dock (jag har inte läst den omstridda skriften) att författarna har rätt i att Timbro vill bagatellisera problemet.
Sen drar författarna till med ett fult knep: De försöker få det till att Timbro inte bryr som om våld mot kvinnor i nära relationer, eftersom de inte skrev om det. Man kan fråga sig om dryftande av detta med nödvändighet måste finnas i alla diskussioner om jämställdhetsfrågor.
Först därefter kommer vi till artikelns kärna: Frågan om man skall mäta hur väl kvinnor är representerade, eller kvinnors och mäns möjligheter.
Det argumenteras att eftersom majoriteten av alla studenter varit i majoritet de senaste 30 åren, men 4 av 5 professorer är män, så har kvinnor sämre förutsättningar. Författarna glömmer bort att med samma resonemang skulle inte kvinnliga studenter ha varit i majoritet om de inte hade haft bättre förutsättningar på gymnasiet.
I artikeln frågas "Hur ska Timbro mäta förutsättningarna för kvinnor och mäns chanser att bli vd? I dag är som bekant knappt två procent av börsbolagens vd:ar kvinnor."
Jag tycker att det är väldigt märkligt att en fil dr i genusvetenskap och en ledamot av Timbros borgliga framtidskommision inte kan komma på något sätt att göra detta.
Ett enkelt sätt hade ju kunnat vara att mha enkäter ta reda på hur många som ens försöker bli professor, hur mycket tid de lägger ner på detta mål, i vilken bransch de forskar etc. Sen hade man kunnat jämföra detta med könsandelar.
En viktig fråga vi måste ställa oss här är varför vi ska ha jämställda styrelser. Vill vi att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att nå dit? Är det för att det gynnar företagens avkastning? Är det för att det ökar välbefinnandet hos anställda? Är det för att det är bra för samhället i övrigt?
Först när svaren på dessa frågor är redovisade vet vi om vi ska eftersträva lika representation eller möjligheter.
Dagen därpå skreva Eva Cooper från Timbro en replik.
Lika förutsägbart som solens uppgång argumenteras för att det viktiga är att individer ska ha samma möjligheter.
En anmärkningsvärd sak i inlägget är hennes påstående "Människor är olika, och vi ska inte använda oss av politiska styrmedel för att stuva om samhället så att det motsvarar en drömbild"
Är det inte just att stuva om samhället politik går ut på frågar jag mig i mitt stilla sinne.
Hon påstår sedan "Inom den offentliga sektorn har kvinnor värdesatts minst. De offentliganställda kvinnorna har minst lönespridning och de lägsta medianlönerna."
Men presenterar inga som helst lösningar för att ändra på det, trots att hon vet att det inte kommer lösa sig självt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar